shy

uh när den här helgen är över.. eller åtminste fredag.. En sak jag älskar är ju att Maddz är så insatt i mina personlighetsproblem, det märkte jag när vi skulle gå till studievägledaren - vet ni vad? Om jag och M varit helt förlitade på varandra hela livet så skulle vi säkerligen vela ihjäl nästan alla våra upplevelser, det är nästan som när jag och Cia velar fast värre. Oftast är det inte heller någon som ger med sig eller vågar.. haha! Typ som i London när jag till slut stampade in i en liten butik på Baker street stationen för att fråga vilken linje vi skulle ta..

När man blir sådär "tyst" och "blyg", så känns det ungefär som om världen ser en genom ett glas, typ som "titta vad rolig apan är". Problemet är att jag inte vet varför det drabbar mig, och det har det ju gjort sedan, tja jag vet inte 10-årsåldern kanske? Läpparna limmas igen och man vet inte vad man ska göra av sig.. Men själva orsaken? Jag har ju inte direkt varit med om något jätte traumatiskt.. Jag var sådan redan innan den stora familjekrisen så även om det inte gjorde saken bättre precis, så är den ju inte orsaken.. Sedan ibland så händer det inte alls, oftast när den nya personen verkligen ser mig och inte ger upp på grund av min "fåordighet". Alle gjorde inte det, bless her.. Jag hade väldigt gärna haft en sprudlande personlighet, varit lite mer älskvärd..

Well, damn it all to hell... and wish me luck!