skillsmässobarn

hm, jag tänkte just på det att jag har varit skiljsmässobarn i 10 år iår.. Personligen tycker jag det känns som om jag alltid varit det.. (oh the drama!) Men nepp, jag var 12 år. Vilket betyder att jag ju faktiskt hade 12 år av vanlig familjeuppväxt. En skillsmässa kan beskrivas med typ två ord för barnen (i mitt fall) - oro och skuldkänslor. Om ni visste hur mycket skuldkänslor det rymms i en sådan episod! En annan tanke är ju faktiskt att man inte riktigt kommer över det, i varje fall inte jag. Jag tror faktiskt att jag har sörjt min splittrade familj tusen gånger mer än mina föräldrar och min bror. Familj och hem är väldigt, väldigt viktigt, tror att det är något som har förstärkts i mig med åren och allt vi har varit igenom. Vill ha en alldeles egen stor familj när jag blir "stor", vuxen och ansvarsfull. Min egentliga dröm, mer än någon japanresa någonsin kan betyda, är det där som många fnyser åt idag - man, barn, villa, volvo.. En uppväxt för mina barn så som min såg ut sådär innan 12. Men det är nog därför också som jag håller de människor som kommer nära mig så väldigt nära. Anna-chan har lite avskedskomplex tror jag.. ^^ Jag vet ju att det är lätt att tiden går och man tappar folk, man märker också när det börjar hända, mest genom blickar och folks sätt att tala. I och med att jag inte är en särskilt framåt person, så får jag en massa tid över att iackta, något som har varit nödvändigt för mig i tidigare omständigheter i mitt liv, det gör nog dock ibland att jag svartmålar världen... Vilket inte är lika bra.. ^^

Be a happy person Anna, det börjar bli dags att sluta sörja!